Hydran måste avlivas

Gösta Wallin, professor i oceanografi, skriver upplysande på Newsmill i artikeln, ”Fler människor och mer koldioxid är bra för världen”, om samtidens alla alarmister, man kan kalla dem samhällsutvecklingens rädslostyrda bakåtsträvare; klimat-, miljö-, resurs- och befolkningsalarmisterna.

Wallin menar att det är ganska bråttom med att se till att deras skrämseltaktik upphör och får ett slut:

Jag tror att överbefolkningsskräcken är den hydra som måste avlivas, och det är bråttom. I hägnet av klimathotet har alarmismen gjort katastrofala framsteg och hotar nu att framföda monstruösa politiska åtgärder som hotar vår frihet och mänsklighetens framsteg.

Han pekar även på att denna alarmism inte är ett nytt fenomen. Omotiverad och grundlös rädsla för överbefolkning på jorden har levt ett rätt så frodigt liv i vänsterkretsar allt sedan 1798, då byprästen Thomas Malthus publicerade boken, ”An essay on the  principles of population”:

Malthus hävdade att befolkningen alltid växer ”geometriskt” medan tillgången på mat endast växer ”aritmetiskt”. Detta något kryptiska påstående imponerade stort på omvärlden och inte minst på den dåvarande eliten. Innebörden har tolkats som att befolkningen förr eller senare växer ifrån produktionen av mat, dvs att överbefolkning och svält är oundvikligt.

Den moderna efterföljare som spinner vidare på Malthus tankar är insektsexperten Paul Erlich vid Stanford University, som 1968 skrev boken, ”The Population Bomb”, som med tanke på tidsandan(!) blev en megahit-bästsäljare världen över.

Innehållet i den boken är mumma för makthavare, byråkrater och andra överbefolkningsskrämda i dessas närhet.

Återigen blev eliten imponerad och tog till sig Ehrlichs budskap med hull och hår. Ehrlich skrädde inte orden: På omslaget till The Population Bomb proklameras: ”While you are reading these words four people will have died from starvation, most of them children.”

Ehrlich var frikostig med förutsägelser. Han hävdade t ex i slutet av 60-talet att ”Kampen för att föda mänskligheten är över; på 1970-talet kommer världen att drabbas av hungersnöd – hundratals millioner kommer att svälta ihjäl trots massiva hjälpinsatser.”

Lyckligtvis fick inte Paul Erlich stå oemotsagd. Speciellt irriterade sig ekonomen Julian Simon på Erlichs nonsensprofetior. 1980 publicerade Simon en artikel i Science med rubriken, ”Resources, Population, Environment: An Oversupply of Bad News”.

Den sammanfattande inledningen på denna artikel i Science kom att bli ett manifest:

False bad news about population growth, natural resources, and the environment is published widely in the face of contrary evidence. For example, the world supply of arable land has actually been increasing, the scarcity of natural resources including food and energy has been decreasing, and basic measures of U.S. environmental quality show positive trends. The aggregate data show no long-run negative effect of population growth upon standard of living. Models that embody forces omitted in the past, especially the influence of population size upon productivity increase, suggest a long-run positive effect of additional people.

Gösta Wallins långa artikel avrundas med hans eget manifest, i Julian Simons anda, som han vill skall låta så här, istället för den märkligt tröstande undergångslitania vi ständigt får höra och som vägleder oss i dag:

På det stora hela blir allting bättre på jorden. Vi människor har verkligen befolkat jorden med allt större framgång. Vi har blivit fler och trots detta har antalet fattiga stadigt minskat i absoluta tal. Kunskap har blivit tillgänglig för allt bredare lager av befolkningen och därmed även makten över tillvaron. Det som kallas ”miljön” har blivit bättre, med stormsteg kan man säga. Luft och vatten har blivit renare. Det gäller inte minst i den s k tredje världen. Produktion, välfärd, levnadsförhållanden, allt har förbättrats. I Indien och Kina har utvecklingen överträffat alla förväntningar även om enorma behov kvarstår.

Kan detta fortsätta? Naturligtvis, utvecklingen både kan och kommer att fortsätta. Profetior om fasansfulla miljöskador och resursbrist pga ökat välstånd och fortsatt folkökning kommer åter och åter på skam, som de alltid gjort. Den fossila energin bunden i olja, kol och gas är inte en förbannelse utan en gåva till mänskligheten som möjliggjort den industriella revolutionen och därmed uppbyggnad av oerhörda kunskapsresurser. Nu är det dags för hela tredje världen att bygga upp och ta del av den förbjudna frukten, kunskap, som jämte mänsklig skaparkraft är det viktigaste av allt. När den fossila energin i famtiden kanske blir mindre lätt tillgänglig har alla världens folk uppnått en sådan kunskapnivå att utveckling och välfärd kan bestå och utvecklas vidare med eller utan fossila bränslen. Att vi idag inte vet hur innebär inget hinder.

De fossila bränslena är inte bara en välsignad resurs för materiell utveckling. Tack vare människors förbrukning av fossila bränslen kommer världen under lång tid att åtnjuta en koldioxidhalt i atmosfären som avsevärt överstiger dagens nivå. Detta innebär med säkerhet större skördar och frodigare växtlighet och sannolikt också ett åtminstone marginellt bättre klimat, lite varmare, mer nederbörd och lite jämnare. Förmodligen kommer man i framtiden att finna möjligheter att berika atmosfären med koldioxid på andra sätt när eller om förbränningen av fossila bränslen blir avsevärt lägre. Man kommer med förundran att läsa om den bisarra tid då koldioxid sågs som planetens förbannelse.

Visst är det skönt med lite optimism så här i juletider. Ger en liksom möjlighet att koppla av det gängse undergångsbruset som vi matas med dag ut och dag in via de mediala maktmegafonerna.

God Jul och Gott Nytt År!

Lämna ett svar