Elitistism, Demokrati och Resultatpolitik

Sätt inte alltför stort hopp på en aliansseger i valet nästa år.

Stasvetarnas demokratimodeller verkar inte kunna förklara varför Alliansens framgångsrika resultatpolitik inte når större förankring ute i folklagren.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin ger en tillbakablick i artikeln, ”Väljarna gynnar politiker som liknar dem själva”, på hur förändringen gått från direkt demokrati ända sedan antiken till representativ demokrati, för ungefär 150 år sedan, där folket väljer de personer som de anser vara bäst på att genomföra den idépolitik som de flesta medborgare vill ha. Dessa representanter skulle vara de bästa och skickligaste och i stort sett bara bestitta goda karaktärsegenskaper.

Men den bilden börjar förändras, enligt Lewin, som är bekymrad över att idérepresentation håller på att ersättas av resultatpolitiken, där väljarna i efterhand ger sitt stöd eller inte via opinionsundersökningar:

Under senare årtionden har den gnagande misstron mot våra politiker steg för steg underminerat denna syn på val som idérepresentation. Den sunda revolten mot auktoriteterna gör numera att en ann’ uppfattar sig som så god som en ann’. Inblicken i överhetens liv och lära har gjort att man inte tycker att politikerna har bättre etik än man själv. En utmanande livsstil på samhällsstegens högsta topp har gjort eliten komprometterad i den breda allmänhetens ögon.

[...]

Vår nuvarande regering verkar just leva efter läran att det räcker med resultat för att skapa förtroende. Men det fungerar uppenbarligen dåligt. Väljarna har svårt att bedöma hur partierna skött sig. När vi inom SNS Demokratiråd undersökte om partierna var ”framåtblickande” eller ”tillbakablickande” i sin information till väljarna, fann vi en bedövande övervikt för vallöften och framtidsprogram. Omkring 90 procent av partiernas budskap var framåtblickande.

Det finns andra förklaringar till varför dessa två ”traditionella” demokratimodeller inte duger till att förklara det statsvetarna ser i sin statistikdata.

Det behövs en tredje förklaringstyp:

Anne Phillips har i sin bok ”The Politics of Presence” (Oxford University Press 1995) erinrat om att det inte finns en utan två representationsmekanismer. Den ena är just idérepresentationen [...] Den andra går ut på att vi väljer sådana som är som oss själva (med våra fel och brister). Poängen är att man ser till att den egna gruppen blir närvarande i den valda beslutsförsamlingen. Phillips är ingalunda ensidig och tar till exempel avstånd från kvotering. Hon vill ha ett blandat system av både idé- och grupprepresentation. Men till syvende och sist, understryker hon, litar vi bara på folk som är som vi själva.

Den franske professorn Bernard Manin understryker i sin bok ”Principes du gouvernement représentatif” (Calman-Lévy 1995) att alla val till sin natur är elitistiska. Just genom att vi vill välja de bästa, de skickligaste, blir valen inte en korrekt spegling av vad folk i allmänhet vill ha. Detta kan bara uppnås genom att man utser representanter genom lottning.

Så långt som lottning vill dock inte Lewin gå men han tror dock att:

[...] vi måste inse att många väljare numera resonerar på ett annat sätt än vad teoretikerna tidigare utgått från. Misstroendet mot det politiska etablissemanget gör att man i första hand sätter sin lit till den egna gruppen. Demokrati blir en styrelseform, varigenom man inte nödvändigtvis utser dem man tycker är bäst utan dem som mest liknar en själv.